Den sista resan  
Han stod tankfull och tittade ut genom fönstret, ut i den svarta oändligheten, funderande på livet i största allmänhet, tankarna vandrade lite planlöst, betraktande, slumpmässigt, den resa han fått uppleva och som nu närmade sig en sista fas.

Hans och skeppets kapten, Vourhon, hade kommit till honom för några dagar sedan och frågat om han hade lust att hänga med på en sista sväng. En sista sväng innebar att det inte fanns någon återvändo, ingen returbiljett. Vourhon hade förklarat vad som skulle hända. Dom skulle resa vidare, fast denna gången skulle dom ta ett språng vidare till ett annat universum.

Eller som Vourhon hade sagt, det är egentligen inte ett annat universum, för det har ingen likhet med det här, då vore det ju meningslöst. Men det är enklast att förklara det så. Så skall du med? Som du förstår, från den här resan finns ingen tillbaka, inte ens vi vet riktigt vad som väntar oss, även om vi har en bra idé om hur det fungerar.

Roffe hade redan fattat sitt beslut, klart att han skulle åka med, det fanns inget annat alternativ längre, att återvända till sin hemplanet var inget han längtade till och någon av alla de andra planeterna han fått se, lockade inte heller.

Hans nyfikenhet var större än ängsligheten. Han visste innerst inne att det inte gick att återvända, resan hade bjudit för mycket. Han var inte densamme som hade startat sin resa, för så många år sedan. Det gick inte att återvända.

Och på sin hemplanet, där kände han sig som en främling, en Alien och det var väl det han hade blivit, en Alien.

Han som trodde att syftet med resan var att åka ut i universum och ta med sig all denna underbara kunskap hem, till sin planet. Men det hade han förstått för länge sedan, hur meningslöst det var.

Det fanns ingen som var intresserad av den sortens kunskap. Möjligtvis som kuriosa, men på fullt allvar, att någon med inflytande skulle använda all denna kunskap till att förändra, förbättra deras hemplanet, inte en chans.

Så vad skulle han där och göra? Ingenting, där fanns inget längre. Fanns den kvar över huvud taget, hans hemplanet, han hade inte varit där på många år nu och han visste inte ens detta och han kände att det spelade ingen större roll. Det var överspelat, hans känslor för den där lilla blå planeten.

Det var dags att ta det stora steget, ut i det okända, åka iväg Vourhon och dom andra i besättningen, på den sista resan.

Beslutet var fattat, inte en tanke på att ompröva. Bara någon tids sista väntan innan dom nådde den punkt i universum som var deras "startingpoint".

Var han nöjd med sitt liv? Han visste inte, hur kunde någon vara nöjd, det fanns ju alltid något man kunde ha gjort bättre, men samtidigt hade han ju fått lära sig, att förnöjsamheten låg i det faktumet att man var med, att man ständigt försökte, provade något nytt. Det var inte resultatet som räknades, det ansträngningen. Den ständiga resan som gav livet en dimension extra.

Och han stod ju precis framför sitt mål, att avsluta en resa, en resa som tagit åtta år i anspråk av hans liv och det var bara två dagar till den tjugoåttonde i den femte månaden. Då var den resan slut. Obönhörligen slut.

På samma datum för åtta år sedan hade en startat en märklig etapp på sin resa. Vourhon hade förklarat för honom att utan denna delen av resan skulle han aldrig kunna följa med på den sista delen. Han hade valt utan att fråga vad som skulle hända.

Vourhon hade aldrig frågat honom om han ville veta hur, var eller några andra detaljer.

Det hade varit en besvärlig resa, han hade fått åka alldeles själv. Inga kamrater, ingen karta, ingen kontakt med någon han kände under många långa år. Det var så resan kom att utveckla sig. Men han gjorde den.

Vourhon hade frågat honom när han kom tillbaka till skeppet, var det som du trodde?

Hur skulle han svara på detta? Trodde, han visste ju inget när han gav sig iväg på den resan, det fanns inget att tro.

Vad trodde han? Men ett svar krävdes, Vourhon krävde alltid ett svar.

Det tog några dagar innan han svarade Vourhon. Det var som jag trodde, sa han.

Hur då sa Vourhon? Jag trodde jag skulle klara det och jag gjorde det.

Berätta mer, sa Vourhon, förklara bättre.

Jag trodde, att oavsett vad som kommer, så kommer jag att klara av det, det var min tro inför den resan.

Lärde du dig något mer, sa Vourhon?

Tålamod är nog den viktigaste lärdomen som den resan gav, tålamod och förståelse för varför människor agerar som dom gör.

Är det säkert att du inte skall åka hem istället, åka hem till din planet och lära ut tålamod och förståelse, det finns säkert många som skulle vilja lära sig. Är du riktigt säker?

Jag skulle gärna vilja göra detta, lära ut tålamod och förståelse, men det går tyvärr inte.

Varför inte det, vad är det som hindrar dig, sa Vourhon.

Det ligger i sakens natur, det måste upplevas, man måste ta samma resa som jag gjorde för att nå den insikt jag fick.

Och att resa, det måste man göra själv, det är enda sättet, man kan inte skicka någon i sitt ställe, då får dom ju erfarenheten.

Nej, jag inser detta, ju mer jag tänker på det, mitt hem har sedan länge varit borta. Jag är hemlös och detta skeppet är väl det närmaste jag kommer att vara ett hem, i detta livet.

Vourhon skrattade gott, man kunde allt ha haft det mycket värre.

Men en sista sak innan vi sticker, tycker du inte vi skall ta en sista sväng förbi din hemplanet innan vi drar iväg på den stora resan?

Varför det? Har du något skäl?

Jag tänkte vi skulle plocka upp en sista sak innan vi åker iväg, på riktigt, din sista reinkarnation.

Va, finns det en till, du sa att vi hade hämtat upp allihop och att förra gången var den sista. Skojar du med mig?

Det finns faktiskt en till och det är den sista och han känner sig nog lite ensam, han har gjort samma resa som du gjorde, fast på sin planet, men innehållsmässigt så är era resor lika, som du förstår. Vill du inte ha med den sista?

Klart att jag vill, självklart, jag blev bara så överraskad att det fanns en kvar. Varför har du inte berättat detta förut?

Du har ju själv varit borta på en resa som hette duga, har du glömt det?

Jag ser, jag förstår, så då åker vi då. Vourhon nickade och sa, vi är där den 28:e i den femte månaden. Du känner väl igen det datumet, Vourhon skrattade gott.

Tillbaka.