Jag såg mig omkring  
Jag såg mig runt i världen och dess mångfald var fascinerande. Jag sträckte min blick tillbaka genom historien och mångfalden ökade, variationerna tog aldrig slut, variationerna i mänskligt beteende tog aldrig slut.

Det värsta var att de flesta levde sina liv efter mer eller mindre idiotiska principer. Var dom inte indoktrinerade att tro på någon stollig religion så var dom rasister och främlingshatare. Dom slog sina barn, dom slog varandra, dom stal, dom ljög, dom mördade och allt detta i en aldrig sinande ström.

Dom hade de mest befängda uppfattningar om sin omvärld ända fram till våra dagar. Obegripligt att dom fått någon ordning på den här planeten, men mitt upp i allt detta så såg jag de mest fantastiska prestationer, som små isolerade öar i kaoset, så såg jag dessa människor som skapade ordning och som gav idéer åt sina medmänniskor.

En liten procentuell andel som skapade och en oändlig massa som konsumerade dessa idéer. Så såg den planet ut som jag kallar mitt tillfälliga hem.

Det är en ständig källa till fascination, när jag tittar lite på vad mänskligheten åstadkommit hittills.

Jag växte upp med idén att det borde gå att reformera den här planeten, få människor att fatta, att samarbete, ickevåld, utbildning, tolerans, att det är den vägen som leder oss fram till en bra planet.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är en illusion, en barnslig dröm, som det är dags att överge.

Jag höll länge fast vid den illusionen, jag ville inte släppa den. Jag tänkte, att om jag kunde påvisa att det mest ekonomiskt lönsamma, det skapar den största rikedomen, det är att hjälpa alla de fattiga, de hungriga, de utan utbildning.

Den här planeten är ju egentligen en våt dröm för den sanne kapitalbildaren. Hurdå menar jag?

Om du har en väl utvecklad planet så är alla platserna vid spelbordet redan upptagna, allt är redan organiserat och klart, det finns inte så mycket att göra, mer än att sköta om strukturen.

Om jag gör den här jämförelsen. En planet, den väl utvecklade, den är som väl underhållen trädgårdsanläggning, en välskött parkanläggning, där arbetet med att anlägga trädgården redan är gjort och det enda som behövs för överskådlig framtid, är att sköta om trädgården och parken och leva gott på det som produceras i dessa välskötta anläggningar.

Vår planet däremot, där kanske man ana drömmen om en trädgård, ritningarna till en park kan kanske anas, men vi har inte ens startat, vi har inte slagit ner en enda grundsten till detta bygge, till denna konstruktion.

Och ärligt talat, om vi någonsin kommer dit är högst tveksamt, jag vill inte vara negativ på något sätt. Men när jag ser mig runtomkring på denna planet, så ser jag inget som inger hopp.

Tvärsom, om denna planets invånare inte mycket snart slår sig samman och drar åt samma håll, så kommer det inte att fungera. Enkelt konstaterande.

Jag har skrivit om det förr, om planeter som inte klarar övergången mellan de olika energinivåerna och den här planeten befinner sig mitt i en övergång från två olika energinivåer. Förneka det om du kan.

Så visst är den här planeten en kapitalist våta dröm. Att kunna skörda så mycket energi, att kunna organisera människorna på den här planeten att det blir liksom en trädgård, en park, vilken möjlighet att tjäna pengar, energi.

Men jag ser inget av detta här. Jag läser aldrig om någon miljardär som fattat grejen. Obegripligt egentligen, eftersom deras största hobby är att tjäna pengar och så har dom inte fattat detta.

Jag som inte är speciellt intresserad av pengar, jag ser det kristallklart. Ju fler människor om är sysselsatta, ju fler människor som tjänar pengar, desto mer tjänar ju den som sitter högst upp i näringskedjan, kapitalisten.

Om det inte finns tillräckligt med kunder, skapa kunderna då.

Det är samma sak med att sköta om planeten, det är ju där pengarna finns att tjäna. Att kortsiktigt tjäna en spänn idag och skrota planetens ekosystem eller se till att tjäna pengar på planetens långsiktiga överlevnad, vilket gynnar kapitalisten mest?

Men jag är en betraktare, jag har inget större intresse av vad folk hittar på, måste jag erkänna. Lika lite som jag betraktar mig som specifikt Svensk, så hyser jag inte några varmare känslor för den här planeten.

Jag kan tänka mig att bo varsomhelst i universum, det är inte så noga. Liv som liv.

Hjälpa till, så gärna, men jag har en stark känsla av att den hjälpen fick nog vara på ett betydligt mer personligt plan.

Men som sagt, mognadsgraden på den här planeten gör att mina idéer knappast är av intresse för någon.

Så är det med det. Tillbaka.