Kortsiktighet  

Hur långt är ditt perspektiv? Är det tio dagar, tio år eller var sätter du din gräns?

 

Kanske inte låter så viktigt, men tro mig, det är mycket viktigare än vad du kan ana.

 

Varför?

 

Enkelt, för att om du inte har ett tillräckligt långt perspektiv, så kommer du inte dit du skall.

 

Kan ju låta lite kryptiskt, men det är så.

 

Vart skall jag då? Du skall väl med till nästa Big Bang, det tar jag för givet. Du skall väl inte hoppa av innan, det vore ju tragiskt, att inte köra hela rejset.

 

Nästa Big Bang? Ja, du vet, stor smäll, den stora smällen när universum skapas igen, det vill i alla fall jag vara med om, vill inte du det? Det skall visst vara grymt spektakulärt.

 

Jag menar som så, har jag varit med sedan den förra Big Bang, så skall jag banne mig vara med på nästa också, allt annat är otänkbart.

 

Men man kan väl inte bli flera miljarder år gammal?

 

Vad är det som talar emot detta? Du hade väl inte tänkt behålla samma kropp så länge, det hoppas jag verkligen inte, då hade du nog varit skrynkligare än vad som är möjligt.

 

Tror du att livet kommer att finnas när nästa Big Bang kommer? Tror du att livet kan bli flera miljarder år gammalt? Jag inte bara tror detta, jag är övertygad om att universum och livet är i princip samma grej och då är det ju inte så konstigt att dom följs åt.

 

Okej, det kanske är att driva det lite till sin ytterlighet, det här med långsiktigt tänkande, men det är där jag befinner mig idag i mina tankar.

 

Kortsiktighet är av ondo. Därför att om du bara kalkylerar men en väldigt kort tidsperiod så bryr du dig inte om konsekvenserna i ett längre perspektiv. Varför skulle du det?

 

Det är ju hela vitsen med att tänka kortsiktigt, det är mycket enklare, inte så många olika saker att ta med i kalkylen.

 

Det är ungefär som med hur vi sköter den här planeten, kortsiktigt, väldigt kortsiktigt, tyvärr.

 

Detsamma gäller ju för det egna livet, om man inte tänker efter, före, så brukar det vara lite väl sent, den dagen när det trasslar till sig.

 

Du vet, att inte motionera och en vacker dag väger man 140 kilo och pumpen lägger av.

 

Det är kortsiktigt. Att vräka i sig en massa socker och andra små delikatesser och plötsligt väger man 140 kilo och, just det, kroppen lägger av, det måste ju inte alltid vara pumpen som stänger av först, kroppen har ju en mängd olika organ som kan stänga av.

 

Röka två paket cigarretter om dagen i trettio år, det är vågat och lite kortsiktigt, för vi vet ju vad som händer, lungorna pajar, bland annat.

 

Att vara taskig mot allt och alla, det är lika kortsiktigt, för det kommer tillbaka, tro mig och när det kommer, det är då man börjar ångra sig. Kortsiktigt.

 

Om an däremot satsar på motsatsen, långsiktigt tänkande, då har man ju redan planerat för detta, man vet att om jag gör detta, då kommer följande att inträffa, som till exempel, att om jag tränar regelbundet i hela mitt liv, då kommer jag med största sannolikhet alltid att vara frisk. Mina odds förbättras avsevärt.

 

Det är kanske det som saken handlar om, att förbättra sina odds, mer går inte att göra.

 

För några garantier finns inte, livet lämnar bara en enda garanti och det är träffen med döden, det är det enda som garanteras vid livets start, resten är skrivet i stjärnorna.

 

Men jag förbättrar gärna mina odds. Ändå är jag en slarver som har en examen i kortsiktigt tänkande, jag gjorde det nästan till en konstart, förr i tiden.

 

Tjänade en massa pengar på sommaren och till jul var alla pengarna slut. Skulle jag inte ha sparat något? Jo, det är ju lätt att säga nu, när dom pengarna verkligen hade behövts.

 

Men det var ju så med kortsiktigheten, den ger ingen beredskap längre fram, det finns inte med i kalkylen, morgondagen.

 

Nu har jag lärt mig av livet, ingen mer kortsiktighet, bara långsiktigt tänkande, någon gång växer man upp, så även jag. Det såg mörkt ut ett tag, men som sagt, även den envisaste rackare får en vacker dag insikt och ändrar sig. Kanske är det åldern?

 

Strunt samma, ju tidigare man börjar tänka långsiktigt, desto bättre, antar jag.

 

För det finns ju en fälla här, det förstår vem som helst. En avvägning. För ett allt för långsiktigt planerande kan ju döda all spontanitet och det vore väl synd.

 

Hur den balansen skall se ut, det överlåter jag till var och en att hitta. Men den finns, den personliga balansen.

 

Men den kan inte beskrivas, den kan bara hittas, din personliga balans. Det är din uppgift, din alldeles egna uppgift, som bara du kan lösa. Din balans i livet. Träna.

 

Tillbaka.