Kommissarie Engström

Första avsnittet - På väg till jobbet

 

 

 

 

Kommissarie Engström var på väg till jobbet, ännu en sur stinkande dag på jobbet, han kände hur hatet puttrade i honom, strax under kokpunkten, han hade lärt sig att hantera det, kontrollera det, men inte att bli av med hatet, det hade han aldrig lyckats med.

 

Han hade försökt, han hade till och med låtit sig övertalas att prata med en terapeut som polisen ställde upp med. Men det var till ingen nytta, det slutade med att utvecklade ett intensivt hat till sin terapeut och då insåg han att det var dags att sluta träffa terapeuten.

 

När började han hata, han visste det inte längre, det hade skett gradvis under åren han jobbat med alla dessa trasiga människor som befolkade hans värld. Men det var inte människorna han hatade, det var nog mest systemet som tillät allt detta att hända.

 

Där ingen riktig hjälp gick att få för de trasiga människorna. Det var rött ljus och han driftade vidare i sina tankar. Inte konstigt att dom blev trasiga, människorna, fanns det över huvud taget någon som kunde beskrivas som 100 % hel?

 

Han tvivlade, att vara människa innebär att vara mer eller mindre trasig inombords. Vad kunde annat hända med denna märkliga konstruktion, människan.

 

Ljuset slog om till grönt och hans telefon ringde, det var chefen som undrade om han kunde ta mordutredning till. Javisst sa han rutinmässigt, han visste av erfarenhet att hon inte skulle sluta tjata förrän han tog den, också, så vis av erfarenheten så accepterade han numera allt utan några invändningar. Det var enklast så.

 

Han ringde upp sin assistent, Ingrid och bad henne sammanställa fakta i den nya utredningen, så det var klart snarast möjligt, han fick adressen på samma gång.

 

I centrum, i de fina kvarteren hade tydligen någon slagit ihjäl en gammal man. Han såg på skärmen allt eftersom detaljerna fylldes på.

 

Att anställa Ingrid var ett genidrag, det erkände han villigt för sig själv, visserligen inte hans genidrag, men likafullt genialt.

 

Det var hans kompis Roffe som kommit med idén, han hade till och med snokat fram Ingrid åt honom. Hans kompis Roffe, det var en osannolik figur, det erkände han villigt för sig själv. Han hade träffat honom för många år sedan, då han hade arbetat på narkotikapolisen.

 

De två hade blivit vänner under de långa samtal som förhören tvingade fram. Sedan hade de börjat att umgås när Roffe gjort klart sin upptäcktsresa in i den världen.

 

Han var den förste han träffat som betraktade en fängelsevistelse som en tid i kloster, en tid för reflektion och botgöring.

 

Roffe hade ju egentligen inte i den miljön att göra, hans problem var att han var så händelselysten att han ibland inte såg vad han gjorde, han bara ångade på. Men kriminell i ordets rätta bemärkelse, inte hans kompis Roffe. Snällare människa hade han aldrig träffat, som hade en sådan sympatisk grundinställning till livet. Positiv.

 

Ibland när han kände för det, brukade han ringa Roffe och fråga om han hade lust att hänga med på en mordutredning och Roffe brukade alltid hänga med.

Om dom vetat att han släpade med en gammal knarksmugglare på sina mordscener, så hade dom väl fått sparken bägge två, omedelbart. Ett leende hälsade på.

 

Men Roffe hade hittat på tricket, bara säg att jag är en poliskompis från England, så snackar vi Engelska, det hajar ingen och mycket riktigt, Roffe hade hängt med då och under flera år och blivit bekant med de flesta av hans kolleger, alla tyckte det var roligt när Roffe dök upp.

 

Kommissarie Engström skrattade för sig själv, vilka dårar, men han gillade det, det var en av de få saker som fick hans dystra sinne att lätta upp när han tänkte på sin kompis Roffe och de små hyss de hittade på ibland.

 

Han tänkte, det var länge sedan jag ringde Roffe, jag provar, han bor ju alldeles efter vägen. Telefonen ringde och Roffe var som vanligt på hugget, ett mord sa du, där? Klart jag hänger med, plockar du upp mig? Fortsättningen följer. Tillbaka.