Minnet
  Resan
Hon log för sig själv, tankarna for, minnen kom, hon satt på verandan utanför sitt hus, solen var varm, fåglar, insekter, dofter skvallrade om en tidig kväll i april, i Sverige. Hemma igen på ålderns höst, snart 96 år.

Födelsedagskalas igen, hon visste att det inte fanns en chans i världen att undkomma hyllningarna.

Hennes minne tog henne tillbaka genom åren, hur hon hade rest, både i världen och som människa, vuxit långt bortom sina vildaste drömmar.

Att hon nu kunde blicka tillbaka på det hon skapat, the good Mother, hur denna kraft kommit att bli en världsomspännande rörelse som arbetade för det goda. Utbildning till att leva ett bra produktivt liv, utbildning i att blomstra som människa, utbildning i allt det som behövs för att leva ett bättre liv.

Ett oändligt behov, som det visade sig vara och hon var tvungen att erkänna det för sig själv, fast hon aldrig sökt det, en berömd kvinna, en kvinna som sågs med respekt överallt, för sina gärningar, för sin rörelse the good Mother.

Vilken energi hon funnit i den livsuppgiften, att förverkliga detta hade givit henne ett livsinnehåll som gått från bra till strålande, det fick hon nog erkänna. Den första hälften av livet hade varit enorm, men den andra var ännu bättre, fast den ena var ju upptäckande och därmed lite vinglig ibland, den resan, men den andra hälften var nyskapande, expansiv, mindblowing. Giving. Det var nog det bästa ordet hon kunde  hittat.

Givande, att ge, att tillfredställa de mest grundläggande behoven, ett bra liv, för alla, via Internet, hon såg sin skapelse och var nöjd.

Hon fnittrade till lite på tanken, när dom gav henne, och hennes organisation, the good Mother, Nobels fredspris, det var en dag att minnas, ett kvitto på att hennes insats räknades, på att hennes val var riktiga, att hon var med. På mitt sjuttiofemte år var det, vilken ära, vilken bekräftelse, som egentligen var av inget värde, det var ju handlingen som räknades, inte uppskattningen därför, men lite beröm kan ju inte skada, en liten uppmuntran.

Hur många barn hade hon nu vid 95 års ålder, över en miljon barn bodde på hennes barnhem, eller som hon kallade dem, The good Mother - good life support center.

Alla som ville ha utbildning fick sin möjlighet där, bästa möjliga utbildning, din motivation och våra resurser

Sen var det alla barnen, vi samlar på barn som ingen ville ha, kan vi inte ta oss an dom, dom små stackarna, hon mindes när Roffe första gången väckte tanken, han om någon kan ju känna behovet, skall du inte hjälpa mig då, det går lite dåligt just nu, kan du inte hjälpa mig.

Dom barnen vill jag hjälpa med mitt liv, med min resa, så vi kanske kunde få en massa barn i alla fall.

Hennes lille Roffe, så skör, så stark, allt beroende på vilken sida du grävde i, men hon, var hennes följeslagare sedan andra häften, hennes oundvikliga följeslagare, hon hade verkligen stålsatt sig, men till slut, Gudarna får alltid sin vilja igenom, hon accepterade och den resan gav nuet.

Ännu en solig tanke passerade, hon tänkte tillbaka på allt de hade gjort, första gången, hur han hade lämnat henne, sagt till henne, att återvända är att misslyckas, att resan går bara framåt.

Hon skrattade till igen, han har lärt sig sin läxa, 18 år tog det, men han lärde den grundligt. Han fattade kärleken, dela med dig, hjälp till, ta ansvar, han hittade det till slut och då fick han komma tillbaka, hennes lille drömmare, för det var hans roll i livet, att drömma, att se visioner, att se framåt, det var det enda han var riktigt bra på, drömma, resa, kommunicera, återge, hitta, lyssna, förstå, se, kolla, kasta sig utför stup, det kunde hennes Roffe, men han hade lugnat ner sig, lite, den andra resan, det måste hon villigt erkänna, han hade fyllt sitt löfte med råge, att göra henne till den mest älskade kvinnan i den här delen av universum, med sin kärlek hade han uppfyllt denna åtrå med råge,

Ständigt sökande hennes kvinnlighet, ständigt på jakt efter hennes gillande, hennes lille Roffe, hennes lille rådgivare, utan henne, ingenting, utan hennes Roffe att drömma, se, utan Roffe ingenting, men hon visste också, att utan henne, ingenting, dom var en enhet, ett par, som genererade all den här energin, utan den ene inget, utan den andre inget, tillsammans allt. Hon såg det nu och förvånades lite, när hon tänkte tillbaka, där dök han upp igen efter 18 långa år och bad om den totala kärleken, den jag hade givit honom en gång och som han hade lämnat.

Hennes minne driftade, hon såg när hon tog tillbaka sin älskade Roffe, Hans drömmar och visioner, hon ville bli delaktig, igen, få bestämma, styra hans vilda resa, få det att blomstra, pollinera lite, överösa Roffe med kärlek, då var det ingen återvändo,

Ville jag ha Roffe som min största supporter genom hela livet. Ja. Det var frågan den gången och det hade inte varit ett lätt beslut, men hon visste ju att lika lite som någon kan bestämma sitt öde, så var hon också dragen till ett skeende som var större än någon av dem kunnat drömma om, på den tiden, inte ens Roffe i sina vildaste drömmar, jo, det visste hon, att det hade han sett för länge sedan, deras gemensamma resa. Han blickar sträckte sig långt ibland.

Det var väl därför han var så angelägen att hon skulle med den gången, för så länge sedan, för han såg hela bilden och det var ju mig han ville dela sin gåva med. Hon blev varm när hon kände tanken, det var hon som han ville dela sin lilla upptäckt med, han hade letat och letat och det är väl sant, förr eller senare dyker det upp något. Och nu ville han dela med sig, klart han fick det. Hade du tackat nej om du blev erbjuden att dela den resan. Skulle inte tro det.

Hon hade inte tackat nej och där hon satt och njöt av solen, de sista strålarna för dagen, så var hon nöjd och ännu inte färdig. Styrelsemöte i nästa vecka och sedan bär det iväg till Mumbay för att sammanträffa med Roffe om ett nytt regionalt center i Indien. Det fjärde i ordningen,.

Helt enkelt underbar.

Minnen på en veranda, kan ta dig långt, både fram och bak, Jag älskar livet, jag vill vara din följeslagare. Alltid. Nu.

Tillbaka.