Tiden  

Jag vet inte om jag sagt det förut, men det måste jag väl ha gjort, men det är egentligen oväsentligt, för nu tänker jag säga det igen.

 

Tiden är ingenting.

 

Det är något av det viktigaste jag kommit på under min levnads bana.

 

Det innebär med samma logik att följande är absolut lika sant.

 

Tiden är allting.

 

Det är rätt fascinerande att bägge påstående är absolut lika sanna.

 

Det handlar bara om hur man tillämpar dom.

 

Livet lever i tiden, tiden kan bara upplevas av livet, så tiden är allting, annars fanns inte livet. Det är ju logiskt.

 

Men den andra vändningen, att tiden är ingenting, hur skall man tolka det?

 

Det blir det svårare att förklara, men tro mig när jag säger det, tiden är ingenting.

 

Kanske är det en sådan sak som man bara kan förstå, den kan inte förklaras.

 

Själv upptäckte jag tiden när jag väntade, jag upptäckte att tiden är det du gör den till.

 

Och då är det ju sant på ett vis, att tiden är ingenting av egen kraft, tiden är vad du gör den till.

 

Tiden är formbar, den kan vara kort, den kan vara lång, den kan vara intressant, den kan vara tråkig.

 

Alltså är tiden ingenting, det är vi som gör tiden till någonting.

 

Utan oss är det inte ens säkert att den finns till.

 

Tiden är allt för utan tiden hade vi ingenting, men tiden är ingenting mer än vad vi gör av den.

 

Se där, jag kunde ju faktiskt förklara vad jag menade.

 

Fast det finns naturligtvis fler tolkningar på begreppen, tiden är ingenting.

 

Tiden är allting. Glöm inte bort det.

 

Tillbaka.